Efter ett drygt årtionde i USA inser jag att jag nästan är bättre på engelska än på svenska. Det är ett starkt påstående, eftersom jag alltid har varit väldigt duktig på svenska. Jag läste innan alla mina klasskamrater i ettan och fick hjälpa lärarinnan på lektionerna. Jag har alltid stavat rätt, det har känts naturligt när jag skrivit. Grammatik, inga problem.
Därför är det en otroligt konstig känsla att känna sig osäker på sitt modersmål. Jag tvekar över stavningar och meningsbyggnader. Däremot har jag blivit duktig på engelska. Min amerikanske make frågar mig hur man stavar.
När man funderar över hur jag hamnade här framstår det egentligen inte som konstigt att jag tappar svenskan medan engelskan tar över.
** Mannen pratar bara engelska. Han kan typ tre svenska ord. (Varför lära sig svenska när alla pratar engelska med honom?)
** Jag har studerat på engelska vid Amerikanska läroverk.
** Jag har jobbat här sedan examen.
** Tills för några månader sedan hade jag inga svenska kompisar här.
** Jag läste bara böcker på engelska tills för några år sedan.
Alltså. Jag pratar generellt bara engelska i min vardag. Svenska någon gång här och där i telefon och på skype.
Jag pratar engelska för mig själv när jag kör runt och letar parkering.
Jag pratar till och med engelska med hunden!
 |
| hon ser oskyldig ut här, men skenet bedrar (bildbevis: strumpan) |
Allt detta har jag aldrig direkt reflekterat över. Tills nyligen.
Det började med att min mamma poängterade att jag hade börjat använda fel prepositioner; detta sker eftersom jag "direktöversätter" från engelskan då jag pratar.
Och nu då barnen har kommit så reflekterar jag över detta dagligen.
Skärpning!
Från och med nu:
** Bara prata svenska med barnen.
** Bara läsa böcker på svenska.
** Svensk TV och radio (tack www)
Det måste bli en återgång till Astrid Lindgren och fem myror är fler än fyra elefanter.
Jag blir nästan full i skratt hur många likheter vi har. :)
ReplyDeleteEfter snart 17 år här och mest engelska under alla år blir det ibland "konstigt" i hjärnan när engelska ord är lättare och mer användbara.
Nu har jag varken barn eller hund men jag pratar också med mig själv på engelska. :) Och jag tänker numera på engelska i stället för svenska.
Och jag var också väldigt duktig på svenska i skolan - kunde läsa och skriva innan jag kom till skolan. Fick läsa högt i klassen och kunde stava rätt.
Och ja, jag är också bättre på att stava än många amerikaner.
Och jag tycker faktiskt att engelskan är mera lekfull än svenskan. Det går att hitta på roliga ord och uttryck som man inte kan på svenska.
Det tragiska med Sverige tycker jag är att det finns så mycket engelska där. Varför har man så många skyltar på engelska? Det är ju faktiskt inte ett engelsktalande land.
Haha jag vet!! Jag försöker hela tiden tänka på att prata svenska svenska svenska!!
ReplyDelete